Gästskribent: Spegel

Du simmar genom gatorna

Det är som om du inte vet längre, om det du gör är rätt eller fel. Det är inte så att jag blundar för det, det gör bara så ont att se. Se hur du, med egna handlingar inte lyckas simma till ytan helt. Jag tror att vi båda vet att du orkar. Så varför lyckas du inte?

Hur svårt det än verkar, eller hur ensam och egen du än är i världen, så har jag gått igenom samma saker som du. Man skulle kunna säga att jag är som du, fast bättre.
Du förstår att jag också är som du ibland, så oundviklig och försvunnen. Så perfekt för världen.
Jag brukar gå i takt med musiken, jag har mina egna vägar som jag brukar gå, jag har en sida av sängen som jag gillar bäst, (trots att jag alltid somnar på den andra halvan ändå), jag har mitt eget sätt att prata på, jag har alltid de kläder jag tycker bäst om på mig, även om det innebär att jag har dom sent en söndagskväll. För från insidan lyser lampan alltid starkast, men inte längst. Insidan avspeglar utsidan, säg mig, avspelar då utsidan insidan?

Om du glömde allt du lärt dig för en minut, vad skulle du lära dig då? När du kommit på det vet du vad du söker efter, garanterat.

Skrev du en lista med punkter du aldrig kunde hålla, skrev du den igen, och igen? Jag brukar också begrava mig i substitut, jag menar, vad är bättre än att få det man nästan vill ha? Avsaknad är nog en av de starkare känslorna. Vad gör man inte för att sluta bry sig igen?

En främlings ord gör ont, för när du hör deras sanning vet du att det är så det är. För andra lär sig rätt och fel, just hur dom ska vara och vad dom ska säga. Känns det inte bra att simma runt i halvsanningar? Jag menar, de är ju ändå sanningar.

A