Dagen efter

Aldrig i hela mitt liv har jag känt mig så utnyttjad, förnedrad, äcklad, kränkt eller så utbytbar. Det värsta är alla lögner. All jävla skit som jag så blint har trott på dag ut och dag in, bara för att försöka få allt att fungera normalt igen. Att allt blev så uppenbart på bara några minuter och det var nog en lite för snabb förändring. Jag önskar att jag gick ovetande, jag önskar att jag aldrig hade frågat och att jag inte hade varit så jävla frågvis. Men varför jag undrar och varför jag är nyfiken beror endast på att jag bryr mig alldeles för mycket. Jag kan inte sluta tänka, jag kan inte sluta känna, jag kan inte sluta spekulera kring vad som kanske kan hända och inte hända. Jag önskar att jag vore mer känslokall. Jag önskar att jag kunde spela bättre, att jag kunde gömma mina känslor. Det bästa vore om jag kunde låtsas att jag klarade mig alldeles utmärkt utan allt det forna, utan dig. Men det kan jag inte. Och för det får jag så jävla mycket skit, hela tiden, konstant. Det går inte en dag utan att jag får höra hur påfrestande och enerverande jag är, eller ännu värre - ingenting alls. Och den här jävla bloggen har ställt till med mer än folk någonsin kan ana. Jag får skit för allt jag gör helt enkelt. Det jag skriver, det jag inte skriver, alltid är det någonting som är fel. Är det inte patetiskt hur en blogg kan frustrera en människa så pass att det kan få så stora konsekvenser? Jag mår bra av att skriva ner mina känslor och dela det med alla som behagar läsa allt detta. Jag ville bara säga att jag hoppas att du mår bra nu, du har fått mig så knäckt att jag inte har ätit någonting på hela kvällen. Och det är ta mig fan allvarligt med tanke på hur mycket jag äter!

Är du nöjd nu?